Släng teven!

Det ska jag nog göra i slutet av året, för det finns ingenting, eller nästan ingenting att titta på. Jag är urled på alla serier om honom och henne och dom och deras - livet utanför min dörr väntar på att upptäskas och levas. Men grannarna hinner man inte bjuda hem på en kopp te. Ha! Så nu blir det lugnt hemma, utan alla hemska tecknade serier som mina barn följer och som man måste ha ett speciellt science fiction sinne för att kunna följa. Undrar hur det ska gå...

Lite tid mycket att göra

Ungefär så kan jag konstatera att den sista månaden har varit. Vi har slutspurtat på jobbet med de sista evenemangen för hösten på Tjeckiska centret, varav det största den 17 november. Järnridån känns rostig idag, efter tjugo år är det mycket vatten som runnit under alla broar. Vissa strävar efter att inte glömma, har det som ett kall, en nödvändighet för de följande generationerna. Så känns det dock ofta inte för kommunismens offer, de är trötta av sin egen historia, eller vill leva ett nytt liv under nya förhållanden. Och det är ju det som sker idag, på gott och ont.
Vi har gjort en del evenemang med Polska och Rumänska institutet i Stockholm och det är alltid lika roligt och givande och sporrar till nya utmaningar. Det är alltid intressant att se hur likasinnade jobbar, vilka mål och förutsättningar de har. Man måste jämföra sig själv med andra hela tiden, för att se om man har kommit dit man vill eller längre eller kortare på vägen. På så vis är konkurrens eller stimulans viktiga för att göra framsteg. Fastän det är så mycket jag vill åstadkomma är det samtidigt viktigt att stanna till ibland och se sig om, och se att man faktiskt har åstadkommit oerhört mycket. Att göra denna paus, ta ett andetag och ta in allt det man har gjort under det gångna året.

Jazz igen

Tjolahopp tjolahej - vilken konsert, helt otroligt fantastisk. Milan Svoboda gasar på med sin kvartett, och jag som har en deppig period, frossar i den här formen av musik. Djupt vemodig eller hög och explosiv. Den tjeckiska jazzen låter faktiskt annorlunda än annan jag känner. Influenser från överallt genomsyrar den men det speciella soundet är fyllt med en doft av pragklubbar och allt som ryms i en tunn tjeckisk historiebok. Nästa gång hoppas jag Fasching brister i sömmarna. Aaaah!

Jazz

Vaclav Klaus gillar jazz, Vaclav Havel gillar jazz, Bill Clinton gillar jazz. Något politiker kommer överrens om. Tur att vi har kultur. Har fört några intensiva debatter om hur man ska göra kulturpolitik, eller snarare, hur man ska synas på det kulturella fältet. Allt handlar om att vara i bild, i ord, i tal, naturligtvis där det "betyder" någonting. Denna debatt är plågsam eftersom det som syns (ofta) inte alls är viktigt och det som inte syns är (ofta) det som är viktigt. Vilket bekräftar att den som har pengar kan synas - till vilket pris som helst; den som är utan har otur. Tack och lov att alla dagar inte är måndagar, förhopppningvis blir morgondagen ljusare! Milan Svoboda Quartet spelar på Fasching imorgon kl. 20. För dem med liknande måndagshumör är det säkert balsam för själen.

Mardrömsmorgnar

Något av det första jag gör varje morgon på jobbet är att sätta på datorn och internetsidorna. Automatiskt hoppar en tjeckisk server fram. Det är omöjligt att inte läsa några av huvudnyheterna, ett drag av /min/ masochism finns säkert där. Varvat med svenska nyheter har jag en härlig gulash i huvudet resten av dagen. Vissa nyheter går mig stilla förbi, jag ignorerar dem resolut, andra sitter kvar lite längre. Vad är Vaclav Klaus mot den största tjeckiska pedofilhärvan, nyss upptäckt. Man vet inte över vad man ska gråta mest. Att barn står mig nära, mycket nära, är ju klart eftersom jag själv är mamma. Zdenek Miler, skaparen av Den Lilla Mullvaden, är en gåva till tjeckerna men framför allt till barnen och dem som har barnasinnet kvar. Den Lilla Mullvaden måste man älska - för hans uppriktighet, godhet och charm. Tjeckiska centret är stolt att kunna presentera honom tillsammans med CzechTourism, Ulrike, Folkets Bio, SvT och andra aktörer som har jobbat så hårt för att visa honom även för den svenska publiken. Tvärtemot politiker så är Den Lilla Mullvaden här för att stanna.

Flugor i tusen

Lyssnade på P1 i morse. Förundrade mig över en happening där en konstnär kommer att kleta in sig med något sött för att sedan släppa ut några tusen flugor i det stängda rummet. Förhoppningsvis för happeningens skull kommer flugorna att sätta sig på honom. De som vill vara med live måste naturligtvis vara i rummet med konstnären och flugorna. Sedan kan man börja fundera om livets existens och dess mening. I största allmänhet. Jag har ingenting emot denna typ av evenemang, det är egentligen ganska roligt. Anser det dock vara mer ett manifest eller social interaktion än konst. Där går debatten alltid i högvarv. Lyssnar på den sista flugan som surrar i mitt kontor, som vill ut. Hon vet dock inte att den första snön fallit idag.

Något att fira

Grattis Rumänien och Tyskland till detta Nobelpris i litteratur. Att det är en kvinna som prisas gör mig dubbelt så lycklig. Nu är jag avundsjuk på mina rumänska kollegor i Stockholm, som åter får sola sig i rampljuset. Samtidigt kan jag inte annat än jubla - det här är stark littaratur som har allt.

Ingen Hollywoodfru

Varför reagerar jag på det här, vad är det som stör mig så? Jag såg en bit av ett avsnitt, eftersom jag vill veta vad det är som fascinerar. Ständigt denna prins och prinsessadröm som presenteras som ett ideal, en dröm som går upp i verklighet. Men jag skulle inte vilja leva så, jag vill något helt annat med mitt liv. Att detta program är en valmöjlighet känns inte som en seger, inte heller faktumet att jag kan stänga av TV:n. Det är inte ett argument nog till att programmet överhuvud taget existerar. Jag betalar ju också en avgift för att få titta på tonvis med reklam. Jag kan inte dölja min förvåning att ett sådant program går hem hos unga tjejer. Jag trodde att de vill mer än så, mer än att bara ha. Det finns så många intressanta och spännande personligehter, kända och okända, som skulle kunna porträtteras i program utan att det skulle bli mossigt. Saknas det intresse för att göra såna reportage eller finns det ingen publik? Jag skulle gärna se ett sådant program för att bli inspirerad av andra hur man som kvinna eller man armbågar sig fram genom livet.

Reagera!

Har fått så många positiva kommetarer till min blogg, det känns meningsfullt att ägna tid åt detta medium när jag får höra detta. Jag är även tacksam för kommentarer i bloggen, det är roligt för mig att läsa att ni läser den och jag kan reagera omedelbart. Det är det som gör bloggen KUL!
Samtidigt inflikar jag att det är tre (3) år som jag är i Stockholm som direktör för Tjeckiska centret. Jag ser tillbaka med gläjde och blickar framåt med lätt rus i kroppen. Ett stort Tack! till alla som kommer till oss på Villagatan och dem som rigner och skriver och stöttar oss i vårt dagliga arbete. Era reaktioner för oss vidare i vårt arbete och ger det mening.

Arkitektur och perfektion

Sista sommardagen inträffade den 28 september 2009. Jag skulle in till jobbet när jag insåg att det var nationaldag i Tjeckien, den helige Wenseslas dag, en ledig dag. Jag kunde med rent samvete njuta av ett varmt och höstdoftande Östermalm, alleen på Valhallavägen där jag så gärna skulle se spårvagnar skrida förbi och vända vid Ladugårdsgärdets början. I dessa trakter befinner sig det Italienska kulturinstitutet, en arkitektonisk pärla från femtiotalet, en epok jag gillar starkt. Den fyller mig med en sorts bitterljuv längtan efter enkelhet och ett problemfritt liv utan tekniska förnödenheter. Raka linjer, diagonaler, mycket ljus och en stram estetik men samtidigt en stor formglädje. Arkitekten av kulturhuset är Gio Ponti, en legend av Italiens arkitekter i efterkrigstiden. Pirelliskrapan i Milano är bl. a. hans verk. Vad som gör mig nästan tårögd när jag är på besök på Italienska kulturinsitutet är att allt finns kvar från 50-talet, alla möbler, tidsenliga detaljer som dörrhandtag och draperier. Samtidigt som det kan bli lätt nostalgiskt är det ändå så modernt. Eftersom hantverket och ideen bakom allt är perfekta blir helheten underbar, idag och imorgon. På frågan, "Söker du det nya eller perfektion?" svarade Gio Ponti: "Perfektion är alltid nytt."

Succé på Bok och Bibliotek

Jag hann inte med en rad i bloggen under bokmässan, som blev oerhört intensiv och givande för Tjeckiska centret och tjeckisk litteratur. Vi hade ordnat med 15 aktiviteter under fyra dagar och det var ständigt livligt i vår monter. Stjärnförfattarna Topol och Rudis lyste och stämningen var på topp. Det kunde inte bli bättre. Våra fantastiska partners hjälpte oss att landa projektet; utan dem hade detta evenemang verkligen inte kunnat äga rum. På bilden syns vagt min assistent Lucia Macikova, som höll i alla trådar och mitt minne under dessa dagar. Stort tack till Er alla!

Dissidenter och flyktingar

Bilden är på min farbror Vratislav Brabenec från rockgruppen Plastic People of the Universe, som tyvärr inte kommer till Sverige i år för att spela. Tavlan är ett porträtt av V.Brabenec av min far från 60-talet. Just som jag skriver detta erinrar jag mig att det är nästan på dagen 40 år sedan som jag kom som flyktingbarn till Sverige; anhalt Växjö, första station.

Hinner läsa

Jag började läsa en bok, eller två böcker igår. En om litteraturvetare kring Kafka den andra om Endre Nemes. Den förstnämnda var så tråkig att jag lade den ifrån mig efter halva första kapitlet. Det var nog ett doktorandarbete i bokform. Den andra boken var definitivt läsvärd. Problemet är min lässtil, dvs. bristen på denna. Jag lyckades nämligen klämma in tvättstugan igår kväll, så det blev konshistoria varvat med handdukar och sockor. Jag hinner några sidor, och sedan vet jag att det är dags att ta ut eller hänga upp eller ta ner tvätt. Ingen romantik med fötterna i gosiga tofflor, en kopp te på nattduksbordet och läsglasögonen på. Barnen sover och lägenheten är tyst. Nej, här ska jobbas ända tills jag faller. Kanske är detta jag borde ändra snarare än min lässtil. Endre Nemes är värd mer uppmärksamhet, och jag hoppas det kommer många till vernissagen den 1 oktober på Tjeckiska centret.

Bokmässa

Snart är det dags, Tjeckien presenterar sig på Bok och Bibliotek i Göteborg. Jag och Tora Hedin har jobbat på det här projektet i över ett år, och det är smått fantastiskt att allt har gått i lås, än så länge. När man förbereder ett sådant här projekt håller man så många trådar i händerna, att det gäller att släppa några ibland, men ändå hålla taget. Inte lätt, men man har ju några evenemang bakom sig, så det här borde gå som en dans på rosor. Men författare och litteraturfolk är ju som konstnärer - man vet inte riktigt hur dagen kommer att te sig. Humöret borde vara på topp, det kommer över 100 000 besökare till bokmässan. Visserligen kommer nog inte alla till vår monter, men många kommer att se och höra något nytt om Tjeckien. Kanske kan vi via kulturen göra lite positiv reklam för Tjeckien. Det kan behövas i dessa dagar...

Rensning

Många gillade bilden på mig när jag sommarjobbar. Att ta i med kroppen är något jag uppskattar - se här ett synligt resultat som jag kan beundra! När jag jobbar med huvudet kan jag bara hoppas på att budskapet kommer fram och kämpa för att hela tiden bli bättre på det jag gör. Jag bifogar därmed en extra bild på det fysiska arbetet, dvs. resultatet av mina mödor - en rensad gångväg på cca 20 meter.

Ett val

Ibland är man glad att man har en stol under sig när man läser nyheterna. När jag igår noterade att det tjeckiska valet, som är planerat i början av oktober, kanske inte alls kommer att äga rum vid den tidpunkten, blev jag stum. Nyhetsrapporteringen är visserligen utförlig men medborgarna blir knappast klokare av alla analyser. Experterna säger sitt och tolkningarna av konstitutionsrätten skiljer sig. Jag tänker helst inte på alla miljoner det kostar att förbereda ett val, all energi som investeras osv. Jag återgår hellre till läsandet om Frantiska Plaminkova, en kvinna i tjeckoslovakisk politisk historia som skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Det vi alla tar för givet idag, kämpade denna kvinna för. Hon var inte bara kvinnorörelsens främsta företrädare i förkrigstidens Tjeckoslovakien, men en intelligent statskvinna. En av hennes beundrare var juristen Milada Horakova. Bådas slut var tragiskt. Milada Horakova blev ett offer av Stalintidens processer på femtiotalet och hängdes, Plaminkova blev skjuten till döds av nazisterna. I ljuset av dessa livsöden blir valets att vara eller inte vara en farsartad mikrohändelse. Men det räcker inte att ironisera; det gäller att engagera sig. För engagemanget och förändringarna i samhället har dessa kvinnor kämpat, för både mäns och kvinnors del.

Formulation

Det gäller att hänga med, att vara i mittpunkten hela tiden. Jag vet att dagen har så många timmar men skulle önska att jag kunde klämma in mer i huvudet ibland och att informationen framför allt skulle stanna där. Det är där alla tidningar och böcker bl.a. spelar sin viktiga roll. Jag kan läsa samma text om och om igen och alltid upptäcka något nytt, det jag glömt sen sist. Då känns det bättre för mitt drabbade intellekt att sätta sig ner och rita någonting, det blir evigt omedelbart och glädjer både mig och mina barn. De är inga kritiker men förtjusta iakttagare. Och under tiden som jag ritar funderar jag över t.ex. en utrikesministers blogg och vad jag får ut av att läsa den. Att vara i skeendets mitt?

Ockupation - varför minnas?

På grund av Tjeckoslovlakiens ockupation förändrades mitt liv. Jag var visserligen bara fem år och kunde naturligtvis inte ana konsekvenserna, men förstod även i mitt barnasinne att någonting höll på att ske som skulle förändra min invanda existens. Jag kan dock inte ens närma mig de öden som många barn idag upplever, med krigsbilder och andra fasor i sina huvuden och själar som de måste bära med sig och bearbeta. Jag var och är en lyckligt lottad människa. Sverige tog emot oss och jag har blivit en del av Sverige liksom Sverige har blivit en del av mig. Denna dag försöker jag dock alltid hedra, eftersom den ändrade livet inte bara på en generation. Från en politisk vinkel har det har sagts och skrivits mycket om invasionen av Tjeckoslovakien. Med nästa generation kommer den att vara glömd och en mening blott i en historiebok. Nu är det 1989 som gäller, ett annat datum som ändrat världens gång. Lyckligt lottad är väl den som inte behöver erfara alla dessa historiska vägskäl, eller?

Säsongstart

Åter en vecka har passerat nästan obemärkt. Det har varit en relativt lugn period utvändigt, men inombords har jag lett många strider. Jag har planerat en hel del intressanta evenemang för Tjeckiska centret, och man kan bara hoppas att publiken kommer att infinna sig och bli engagerad. Liksom dagarna flyter förbi har tjugo år passerat sedan järnridåns fall. Jag minns hur jag förklarade för mina vänner i USA att det verkligen fanns en verklig gräns mellan öst och väst, markerad med elstängsel, minfält, vakttorn, hundar, militär ... De trodde att jag hittade på. Och lika lite trodde jag att öst och väst skulle förenas, och att jag skulle få tala tjeckiska och höra tjeckiska på tjeckisk mark. Det är lite av den personliga biten. Sedan kan man ju diskutera länge huruvida tjugo år är lite eller mycket för utvecklingen av ett land, sedan alltid i mitten av Europa, men med en kortvarig demokratisk utveckling under mellankrigstiden. Tjugo år då också. Det behövs en kontinuitet för att en finslipad utveckling ska kunna äga rum. Vi får hoppas att den har kommit för att stanna.

Dags igen

Jag har tagit en paus från skrivandet, fastän lusten fanns där. Dock saknades tillräkligt med vilja och tillgång till dator, båda delar lika mycket. Ledighet ska dock tillägnas vila och kanske även fysiskt arbete, vilket var mitt fall. Det positiva med detta är att man kommer i form, så att säga gratis, och samtidigt får man mycket gjort (om man t.ex. röjer på landet, både in-och utvändigt) och man kommer definitivt på andra tankar. Med andra ord har jag tagit en välbehövlig paus från allt som har med jobbet att göra, men kulturen har varit närvarande. Befinner man sig i Prag och södra Böhmen t.ex., är man omringad av en osinande källa av inspiration och frågor med eller utan svar. En stor del av min semester tillbringade jag i kurorten Bechyne, där jag kunde glädjas åt att så mycket förändrats, reparerats och rekonstruerats. Tjugo år har gått sedan Berlinmurens fall och en ny generation omärkt av den den totalitära tiden har växt fram. En hel del av Tjeckiska centrets evenemang kommer att fokusera på just detta historiska datum, det är väl värt att betonas.

Utställningar

Jag ska försöka att hinna med så mycket jag bara kan av allehanda utställningar, för att få inspiration till hösten och nästa år. Och till mitt eget inre skapande. För att ge måsta man också ta, eller finna välbefinnande i andras skapande, inspiration. Just nu vill jag se Dansmuseets utställning: de håller alltid oerhört hög kvalitet. Eller utställningen som mina kollegor på Italienska institutet presenterar på Halwyllska museet. Mode är alltid modernt.

Får jag lov?

Detta är fåren på Öland. Stadsbor blir alltid som vilda när de ser tamdjur i naturen. Det är någonting mellan dem och oss, en liten länk.

Säg något

Fick en kommentar härom dagen att jag inte skrivit något på länge i min blogg. Det beror naturligtvis på att jag haft mycket att göra på jobbet innan jag går på semester. Slutspurten och oron att glömma bort någonting som inte går att årtgärda när jag är borta. Den oron är väl naturlig när man ansvarar för någonting. Men den får jag släppa när jag sitter på planet till regndrabbade Tjeckien. Det är nog inte den mest optimala semesterplatsen i dagsläget, men eftersom släkten finns där så har man ett ansvar och glädje i att besöka dem. Fast jag medger att jag helst skulle ha lämnat resveskorna opackade och gått barfota ner till Gärdet. Ibland räcker så lite. Ibland är jag så mätt på alla intryck och kommentarer och vill egentligen inte så mycket. Kanske är jag helt enkelt bara trött och orkar inte ta in någonting nytt just nu. Jag önskar dock alla mina läsare och vänner en skön sommar och ber er ta det lugnt så att vi kan ses igen till hösten.

Lyssnar på radion, det blir oftast och endast P2 hemma. Favoritprogrammen är Monitor och Kaleidoskop. Det finns fler program, men dessa tillhör dem som ger mig stor tillfredställelse. Medan mörkret faller på därute blir det ljusare inombords. Eller tvärtom. Jag förnimmar många melodier med specifika tillfällen i mitt liv. Vissa låtar kan jag knappt uthärda, de blir för alltid förknippade med minnen av härliga romantiska dagar av allehanda sort. Ja ja, suck. Jag håller teven mestadels avstängd. Det var definitivt bättre på sjuttiotalet med bara två kanaler. Då gick det snabbare att stänga av apparaten. Teven äter upp vårt liv och lämnar tomhet. Vari är värdet med att finna Paris Hiltons nya bästa vän? Så lågt vi har sjunkit att vi köper in skräpet. Vi talar om att bete oss medvetet osv. men sättet på hur vi behandlar vårt intellekt saknar ofta gränser. Att panta är ett måste men att sortera kanaler överlåter vi åt vår maktfulla remotecontrol... (själv är jag beronde av inredningsprogram... måste se hur alla vita väggar blir lila och gula och inga böcker eller konst pryder hemmen, utan lämnar plats åt avskalad renhet). Ikväll är en sådan kväll då musiken leder mig till att vara mindre munter och mera kritisk. Och jag lägger band på min tunga.

Glas...

Tillbringade midsommarhelgen i Småland och glasriket. Hade många funderingar kring glaset och dess historia och undrar hur många tyskar och tjecker som blev ditkallade för att anlägga glasbruk eller bidrog med sin kunskap. Jag ser framför mig en centraleuropé mitt i det småländska landskapet täckt av granskog och stenar, stenar. Det tjeckiska, eller böhmiska, glaset finns säkert i var mans/kvinnas (svenska) hem. Idag tillverkas glas världen runt, men det som ororar mig är var kunskapen och glasmästarna kommer att finnas. Europa förlorar så mycket av sin kompetens genom att föra ut tillverkningen och ser endast till den materiella effekten. Argumentet är alltid att det är billigare. Men ingen kan övertyga mig om att det är hållbart i längden. Att handla barnkläder second hand och lappa trasiga hål måste väl vara mer hållbart än att handla nytt hela tiden. Kanske är det smartare att handla mindre ofta, lite dyrare men bättre kvalitet, men vara säker på att det håller och sedan skicka plagget vidare. Det kan inte bli dyrare i det långa loppet, åtminstone inte för jordklotet. Ett handblåst glas av en mästares skickliga händer skiljer sig väl på många sätt från massproducerade glas från storhandeln. Fast jag har även senapsglas hemma, mycket populära för en kvällsdrink av allehanda sort. Skål för det vackra småländska och böhmiska glaset!

Ordförandeskap

Snart är det slut på sex månaders ansträngningar. Tjeckien har definitivt haft många "höjdpunkter" under denna period. Det är svårt att inte vara ironisk och lätt besviken. Men kanske är det bättre att lämna politiken åt sidan och ägna sig åt kulturen. Dock är politik och kultur ofta sammanflätade, på ett eller annat sätt. Till hösten blir det en hel del evenemang med politisk bismak: 1989+20=2009

Skolslut

Tack och lov att skolan är slut för den här terminen. Nu kan jag äntligen tänka på annat än läxor, aktiviteter och lunchlådor. Och min son också för den delen. Jag hinner kanske läsa en eller annan konstbok som ligger på mitt bord. Det praktiska sitter i fingrarna. Tänker att jag kunde ha lärt mig så mycket mer ifrån min far som fortfarande är så aktiv och engagerad i konstens värld. Men nu blev jag inte visuell artist, utan kulturarbetare. Det är nog rätt ord, sitter ganska bra. Målandet får mina söner ta igen, jag hinner knappt rita en bil eller gubbe. När jag sedan tar pennan i handen upptäcker jag ett helt universum. Något jag missat och inte hunnit med, i alla fall inte nu under småbarnsåren. För min del blir det att sluka allt jag kan på jobbet, försöka få i mig så mycket information som möjligt under dagen och sedan smälta allt snabbt, eftersom kvällen är obarmhärtig med läxor, bad och nattning. Men nu blir det kanske lite lugnare.

Ny fortsättning

Igår blev jag omvald på posten som ordförande i EUNIC Cluster Stockholm. Roligt och hedrande! Jag hoppas att vi gör något givande för publiken till hösten igen. I våras kom vi med REX film festivalen som vi gjorde i samarbete med Kulturhuset i Stockholm. Klarabiografen var fullsatt så visst fungerar gränsöverskridande projekt.

Nostalgitrippar

Vilken helg. Nationaldagsfirande med stort n. Det är dagen på året då man känner om man hör hemma eller inte. Vet egentligen inte varför - men det är just det som gör nostalgin så stark, denna kombination av skeenden som solljusets skiftningar, skuggor, koltrastsång, skratt i vinden, doften av blommande al - händer det just idag, att det drar ihop sig i magpartiet. Och fastän jag saknar minsta anledning så infinner sig tomhet i själen. Ofta har jag suttit med en klump i halsen, bitit ihop och festat på. Firat jul, påsk, midsommar och annat och samtidigt önskat mig till en annan plats. Senare hör jag Öppna landskap och lipar som ett litet barn. Och det blir inte bättre av att jag senare på kvällen hör Jan Johansson och något ur albumet Jazz på svenska. Jag undrar var jag hör hemma, när jag får gråtattacker av denna musik, men det är just det som är så universellt med koltrastar, folkmusik och skuggspel på husfasader. De finns överallt och gör att man alltid längtar hem, även om man just då befinnner sig där.

I ur och skur

Det mest deprimerande med juni är att det regnar. Det ska det inte göra denna sommarmånad. Man kan ta fram världskartan och drömma sig bort. Men med alla katastrofer det skrivs om i dagstidningarna är jag tacksam för att få sitta inomhus och jobba och glädjas åt det dåliga vädret.

Åter till verkligheten

Såg äntligen utställningen på Moderna museet. Affischerna hänger över hela stan. Jag har en svaghet för svartvitt fotografi och jag vet att museet har en ansenlig samling av 70-talets starka dokumentärfotografer. Utställningen borde man se flera gånger eftersom den omfattar så många och så mycket. Ögat och tankarna hinner inte med, vilket inte är curatorns fel, utan min egen bristande kapacitet. Efter en timme vill jag ut och några bilder har etsat sig fast på näthinnan. Det är de man inte skriver om här. Fann en bild av Josef Koudelka och två fotografier av Josef Sudek. Den sistnämndes alster verkar vara malplacerade, passar inte riktigt in i sammanhanget. Vilket är lite olyckligt eftersom han är en av fotografins giganter, inte bara på den tjeckoslovakiska scenen. Annars är amerikarna starka i genren, gillar Bill Owens och hans gripande serie Suburbia. Och bilden på Martha Graham av Barbara Morgan är en annan favorit. Fast jag undrar var alla fotografer från andra kontinenter finns - de är i alla fall inte representerade här. I den globaliserade värld vi lever i är vi ändå så fokuserade på oss själva och våra begränsade referensramar. För nog måste det finnas giganter i Brasilien, Sydafrika, Japan etc. etc. i denna genre och från detta 70-tal.

Musikinslag

Solen har gjort sitt idag, jag är utmattad. Och samma kväll, efter att ha läst hela veckans kulturbilagor både från DN och SvD, är jag snäppet mer utmattad. Jag har den dåliga vanan att vilja läsa allt, eftersom jag borde, när det nu är det område jag arbetar med. Samtidig inser jag att det vore bättre att läsa en bra bok än recensioner, men boken finns inte tillhands i mitt bibliotek hemma, så då vinner tidningen. Och där finner jag stolt flera annonser till Stockholm Early Music Festival som pågår den 3 -7 juni 2009.
Tjeckiska centret har bidragit till konserten den 4 juni kl.18 i Finska kyrkan i Gamla Stan, då den åttamannade vokala ensemblen Schola Gregoriana Pragensis tar över kyrkorummet. Som namnet antyder handlar det om gregoriansk sång. Jag manar er att ta detta tillfälle att lyssna till en av de främsta tolkarna av denna genre i Europa och något av det vackraste inom medeltida sakral musik. Borde tilläggas för att höja attraktionsnivån är att ensemblens ledare är David Eben, son till den berömde tjeckiske tonsättaren Petr Eben, samt medlem i de tre Eben brödernas sånggrupp "Bröderna Eben" (fritt översatt). Se mer på http://www.semf.se/ och http://www.gregoriana.cz/

Minns du...

För trettiosju år sedan, på en skolgård i Enskede, mötte jag mina bästa vänner. De är fortfarande mina bästa vänner. Vi delar på vardagens glädjeämnen och bekymmer, diskuterar barn och män, jobb och ibland även semester. Kvinnor har förmågan att dela med sig av sitt liv till andra kvinnor. Vi är inte rädda att bli bedömda när vi talar med varandra, eftersom vi sällan dömer det vi hör. Ofta bär vi på samma problem men i olika skepnad, det är en variation på detsamma, med skiftande melodi och tonart. Vi gråter ut och vaknar med insikt följande morgon. Nu är det väl så att de inte är talrika, dessa bästa vänner. Man kan räkna dem på en hands fingrar. För min del är de två. Att ha dem nära inpå efter 22 års flackande världen runt är en välsignelse.

Griseknoen

Man ska engagera sig, det har jag lärt mig och det försöker jag göra. Bilder har en sådan enorm kraft att man skäms för sig själv ibland och de känslor de väcker. Att man inte visste. Nu gäller det fläskkött. Det är en produkt jag undvikit av just de skäl som det skrivs och talas om i media i dessa dagar. Det räcker att man öppnar paketet och man vet att här finns ingen glad gris som kommer att glädja mig. Det är varelser som lever och lider, inga massproducerade objekt. Emil i Lönneberga hade en grisekno att kela med. Man kan inte äta en sådan filur. Men man kan frossa i filmen När seklet var kort av Jiri Menzel från 1981. Där finns lyckliga grisar, ända till sista andetaget.

Hur personlig?

Att hänga ut sig själv på bloggen, twitter, facebook eller webben och allt annat som finns där ute är inte så enkelt. Man vill dela med sig men inte för mycket. Så där lagom så att det håller läsaren intresserad en stund. Tempot är konstant högt och vi har vant oss vid att det ska vara så. Det mest fartfyllda och hektiska i mitt liv var dock inte jobbet med president Vaclav Havel och alla statsbesök och statsresor - fast då var man ju lite yngre och frossade i sömnlösa nätter och ändlösa dagar - utan småbarnsåldern fram till två år. Vi har precis passerat den gränsen och jag kan, eller får, sitta och läsa en sida ur en bok eller två sidor i tidningen. Eller skriva en blogg.

Mail för papper

Med en liten suck av saknad tar Tjeckiska centret avsked av sitt tryckta program. Det ni har hemma nu är det sista, en relik av en gången tid. Och som jag skrev där, skriver jag även här, och ber er att ni registrerar er på Tjeckiska centret hos min assistent Lucia Macikova eller via mail ccstockholm@czech.cz. Våra utskick kommer hädanefter att ske på elektroniskt vis, så vill ni vara säkra på att vara informerade om det som sker hos oss och av oss - registrera er NU!

Maj sköna maj

Maj månad är den jag älskar mest. Grönskan gör ont i ögonen, hjärtat och själen jublar, solen biter i skinnet och stockholmare kör som om de aldrig suttit i en bil förut. Min man påstår att det är just våren och värmen som gör folk exalterade, lite ur led. Vi tappar besinningen. Vi tappar kontrollen. Naturen tar över. Känslorna tar över. Därför, och inte bara därför naturligtvis, borde vi cykla allihopa. Det har jag börjat göra.

Petflaskor och konst

Vi har en fantastisk utställning på Tjeckiska centret som pågår till slutet av juni. Konst av petflaskor av Veronika Richterova som säger sig tillhöra generationen konstnärer som fortfarande kan och förstår hantera olika material. Hon jobbar med petflaskan som objekt sedan fem år tillbaka. På varje ny plats hon befinner sig samlar hon petflaskor med sig hem och gör nya alster. I sitt arbete får hon hjälp av sin man Michal Cihlar som har gjort den omissgänkänliga konstnärliga grafiska layouten för Prags ZOO.

Utställningslokalen rymmer endast en fraktion av hennes verk, vill man se mer får man åka till Tjeckien i sommar.