Minns du...

För trettiosju år sedan, på en skolgård i Enskede, mötte jag mina bästa vänner. De är fortfarande mina bästa vänner. Vi delar på vardagens glädjeämnen och bekymmer, diskuterar barn och män, jobb och ibland även semester. Kvinnor har förmågan att dela med sig av sitt liv till andra kvinnor. Vi är inte rädda att bli bedömda när vi talar med varandra, eftersom vi sällan dömer det vi hör. Ofta bär vi på samma problem men i olika skepnad, det är en variation på detsamma, med skiftande melodi och tonart. Vi gråter ut och vaknar med insikt följande morgon. Nu är det väl så att de inte är talrika, dessa bästa vänner. Man kan räkna dem på en hands fingrar. För min del är de två. Att ha dem nära inpå efter 22 års flackande världen runt är en välsignelse.