Jazz igen

Tjolahopp tjolahej - vilken konsert, helt otroligt fantastisk. Milan Svoboda gasar på med sin kvartett, och jag som har en deppig period, frossar i den här formen av musik. Djupt vemodig eller hög och explosiv. Den tjeckiska jazzen låter faktiskt annorlunda än annan jag känner. Influenser från överallt genomsyrar den men det speciella soundet är fyllt med en doft av pragklubbar och allt som ryms i en tunn tjeckisk historiebok. Nästa gång hoppas jag Fasching brister i sömmarna. Aaaah!

Jazz

Vaclav Klaus gillar jazz, Vaclav Havel gillar jazz, Bill Clinton gillar jazz. Något politiker kommer överrens om. Tur att vi har kultur. Har fört några intensiva debatter om hur man ska göra kulturpolitik, eller snarare, hur man ska synas på det kulturella fältet. Allt handlar om att vara i bild, i ord, i tal, naturligtvis där det "betyder" någonting. Denna debatt är plågsam eftersom det som syns (ofta) inte alls är viktigt och det som inte syns är (ofta) det som är viktigt. Vilket bekräftar att den som har pengar kan synas - till vilket pris som helst; den som är utan har otur. Tack och lov att alla dagar inte är måndagar, förhopppningvis blir morgondagen ljusare! Milan Svoboda Quartet spelar på Fasching imorgon kl. 20. För dem med liknande måndagshumör är det säkert balsam för själen.

Mardrömsmorgnar

Något av det första jag gör varje morgon på jobbet är att sätta på datorn och internetsidorna. Automatiskt hoppar en tjeckisk server fram. Det är omöjligt att inte läsa några av huvudnyheterna, ett drag av /min/ masochism finns säkert där. Varvat med svenska nyheter har jag en härlig gulash i huvudet resten av dagen. Vissa nyheter går mig stilla förbi, jag ignorerar dem resolut, andra sitter kvar lite längre. Vad är Vaclav Klaus mot den största tjeckiska pedofilhärvan, nyss upptäckt. Man vet inte över vad man ska gråta mest. Att barn står mig nära, mycket nära, är ju klart eftersom jag själv är mamma. Zdenek Miler, skaparen av Den Lilla Mullvaden, är en gåva till tjeckerna men framför allt till barnen och dem som har barnasinnet kvar. Den Lilla Mullvaden måste man älska - för hans uppriktighet, godhet och charm. Tjeckiska centret är stolt att kunna presentera honom tillsammans med CzechTourism, Ulrike, Folkets Bio, SvT och andra aktörer som har jobbat så hårt för att visa honom även för den svenska publiken. Tvärtemot politiker så är Den Lilla Mullvaden här för att stanna.

Flugor i tusen

Lyssnade på P1 i morse. Förundrade mig över en happening där en konstnär kommer att kleta in sig med något sött för att sedan släppa ut några tusen flugor i det stängda rummet. Förhoppningsvis för happeningens skull kommer flugorna att sätta sig på honom. De som vill vara med live måste naturligtvis vara i rummet med konstnären och flugorna. Sedan kan man börja fundera om livets existens och dess mening. I största allmänhet. Jag har ingenting emot denna typ av evenemang, det är egentligen ganska roligt. Anser det dock vara mer ett manifest eller social interaktion än konst. Där går debatten alltid i högvarv. Lyssnar på den sista flugan som surrar i mitt kontor, som vill ut. Hon vet dock inte att den första snön fallit idag.

Något att fira

Grattis Rumänien och Tyskland till detta Nobelpris i litteratur. Att det är en kvinna som prisas gör mig dubbelt så lycklig. Nu är jag avundsjuk på mina rumänska kollegor i Stockholm, som åter får sola sig i rampljuset. Samtidigt kan jag inte annat än jubla - det här är stark littaratur som har allt.

Ingen Hollywoodfru

Varför reagerar jag på det här, vad är det som stör mig så? Jag såg en bit av ett avsnitt, eftersom jag vill veta vad det är som fascinerar. Ständigt denna prins och prinsessadröm som presenteras som ett ideal, en dröm som går upp i verklighet. Men jag skulle inte vilja leva så, jag vill något helt annat med mitt liv. Att detta program är en valmöjlighet känns inte som en seger, inte heller faktumet att jag kan stänga av TV:n. Det är inte ett argument nog till att programmet överhuvud taget existerar. Jag betalar ju också en avgift för att få titta på tonvis med reklam. Jag kan inte dölja min förvåning att ett sådant program går hem hos unga tjejer. Jag trodde att de vill mer än så, mer än att bara ha. Det finns så många intressanta och spännande personligehter, kända och okända, som skulle kunna porträtteras i program utan att det skulle bli mossigt. Saknas det intresse för att göra såna reportage eller finns det ingen publik? Jag skulle gärna se ett sådant program för att bli inspirerad av andra hur man som kvinna eller man armbågar sig fram genom livet.

Reagera!

Har fått så många positiva kommetarer till min blogg, det känns meningsfullt att ägna tid åt detta medium när jag får höra detta. Jag är även tacksam för kommentarer i bloggen, det är roligt för mig att läsa att ni läser den och jag kan reagera omedelbart. Det är det som gör bloggen KUL!
Samtidigt inflikar jag att det är tre (3) år som jag är i Stockholm som direktör för Tjeckiska centret. Jag ser tillbaka med gläjde och blickar framåt med lätt rus i kroppen. Ett stort Tack! till alla som kommer till oss på Villagatan och dem som rigner och skriver och stöttar oss i vårt dagliga arbete. Era reaktioner för oss vidare i vårt arbete och ger det mening.

Arkitektur och perfektion

Sista sommardagen inträffade den 28 september 2009. Jag skulle in till jobbet när jag insåg att det var nationaldag i Tjeckien, den helige Wenseslas dag, en ledig dag. Jag kunde med rent samvete njuta av ett varmt och höstdoftande Östermalm, alleen på Valhallavägen där jag så gärna skulle se spårvagnar skrida förbi och vända vid Ladugårdsgärdets början. I dessa trakter befinner sig det Italienska kulturinstitutet, en arkitektonisk pärla från femtiotalet, en epok jag gillar starkt. Den fyller mig med en sorts bitterljuv längtan efter enkelhet och ett problemfritt liv utan tekniska förnödenheter. Raka linjer, diagonaler, mycket ljus och en stram estetik men samtidigt en stor formglädje. Arkitekten av kulturhuset är Gio Ponti, en legend av Italiens arkitekter i efterkrigstiden. Pirelliskrapan i Milano är bl. a. hans verk. Vad som gör mig nästan tårögd när jag är på besök på Italienska kulturinsitutet är att allt finns kvar från 50-talet, alla möbler, tidsenliga detaljer som dörrhandtag och draperier. Samtidigt som det kan bli lätt nostalgiskt är det ändå så modernt. Eftersom hantverket och ideen bakom allt är perfekta blir helheten underbar, idag och imorgon. På frågan, "Söker du det nya eller perfektion?" svarade Gio Ponti: "Perfektion är alltid nytt."