Sensommar

Igår kände jag av de första kalla vindpustarna från norr. Det var inte längre de smekande, böljande varma vindarna från havet, nej, nu var det på riktigt en ändring i riktningen. Två tonårstjejer tog kanske ett sista bad i viken, smala och frusna, men glädjen lyste igenom. Betraktade mina barn som grävde gångar för vattnet och vacklande sandslott. Undrade om sanden forslats dit eller var där på naturlig väg. Tallens långa, spensliga rötter hängde i luften, lagom för barn att leka i, lagom för måsar att sitta på. Undrade hur många år än trädet skulle klamra sig fast vid strandkanten. Ett ungt par njöt av söndagspicknicken, bebisen var tyst och lydig. En flicka. Mina pojkars sista helg innan skolstarten. Känner alltid ett slags vedmod när skolan börjar. Minns mina egna ögonblick som nu blandas med mitt barns. Hans minnen skall bli lika fina som de mina?

Spring

I lördags köpte jag äntligen löparskor. Ett beslut som jag tagit i sommar - jag ska börja springa. Det är ekologiskt, jag är den som bestämmer över tiden, och ingen som betraktar mig förutom förbipasserande eller fåglar. Den publiken klarar jag av. Mina första förhoppningsvis två kilometer runt kvarteret. Kändes bra, var säkert helt röd i ansiktet när jag kom hem, men vad spelar det för roll. Klockan dock 7.30 på lördag morgon - jag träffade på en ensam själ, en man med kissnödig hund. Vi morsade på varandra, trevligt. Det var nästan uppmuntrande, som om han med sin gest uttryckte: "Så där, bra, kämpa på!" Kom till ytterdörren efter 30 minuter, och jag hade klarat den första tröskeln - att börja springa. Min hälsosamma epok har börjat och jag hoppas att den kommer att vara ett tag framöver.

Bara vara

Att kravlöst och ansvarslöst hänga i luften är omöjligt. Det händer endast när man sover, och då "vet" man ju inte om det, och kan inte riktigt njuta av det. Det finns perioder, när det börjar hopa sig runt omkring mig, då jag har tendens att bli apatisk och handlingsförlamad. Så var det inte förr, när jag var sådär i tjugoårsåldern. Då tog jag itu med allt, med sprudlande glädje och fullt optimistisk. Jag trodde att energin tilltog med åldern - inser dock att jag kan teorin men orkar inte med praktiken. Lösningen är att antingen gräva ner sig ännu djupare i sin egen förtvivlan, eller ta itu med attityden. Det brukar lösa sig när jag får vara själv i skogen en lång dag och där vräka ur mig mina känslor. Vi är alla sökare av det ultimata livet, som skall så vara varje dag, med västerlandets krav på exhibitionism och perfektionism.

Hantera känslorna med barn

Jag blir sällan upprörd, men när barn blir orättvist behandlade lider jag med dem och får lust att örfila föräldrarna. Det är oförlåtligt att behandla barn som vuxna. Blev vittne till en obehaglig incident mellan en mamma och ett av hennes tre eller fyra barn, då hon välte omkull den femåriga pojken med den stora vagnen, slet upp honom från marken och talade eller snarare, skrek, så hemskt åt honom. Kände mitt adrenalin som flödade, barnet var tyst, och led i tysthet. Mamman fortsatte med sitt skrik och sina obemästrade känslor, barnet gick tyst och sakta efter vagnen. Inget uppror, bara tyst. Och det var det som fick mina känslor att rinna över. Visste inte vad jag skulle göra, kände mig så ofattbart matt och hade bara lust att krama pojken, att be honom om förlåtelse hur vi vuxna beter oss, mot barn.

Renovering 2

Det tar aldrig slut, om man vill rensa, vill säga. Jag hittar alltid något att göra mig av med, inte för att kuna införskaffa något nytt, men för att känslan, kicken jag får, är ovärderlig. Mitt kringflackande liv, med nya uppsättningar av allt, med släpandes på allt, som en nomad, har tvingat mig till att minimalisera. Men det är inte alltid en enkel uppgift, eftersom i livet är man omgiven av vackra och inspirerande ting. som man ofta inte behöver, men som gör hemmet, ger det speciella till ens tillvaro, som en doft. Men just nu vill jag inte skaffa, utan göra mig av med, eftersom vi renoverar överallt. Det fina dammet lägger sig lätt som en hinna över allt, och överallt. Och jag blir handlingsförlamad. Då hjälper det att slänga och minimalisera, för livet blir så mycket enklare med mindre, med färre av allt.