Nostalgitrippar

Vilken helg. Nationaldagsfirande med stort n. Det är dagen på året då man känner om man hör hemma eller inte. Vet egentligen inte varför - men det är just det som gör nostalgin så stark, denna kombination av skeenden som solljusets skiftningar, skuggor, koltrastsång, skratt i vinden, doften av blommande al - händer det just idag, att det drar ihop sig i magpartiet. Och fastän jag saknar minsta anledning så infinner sig tomhet i själen. Ofta har jag suttit med en klump i halsen, bitit ihop och festat på. Firat jul, påsk, midsommar och annat och samtidigt önskat mig till en annan plats. Senare hör jag Öppna landskap och lipar som ett litet barn. Och det blir inte bättre av att jag senare på kvällen hör Jan Johansson och något ur albumet Jazz på svenska. Jag undrar var jag hör hemma, när jag får gråtattacker av denna musik, men det är just det som är så universellt med koltrastar, folkmusik och skuggspel på husfasader. De finns överallt och gör att man alltid längtar hem, även om man just då befinnner sig där.