Äntligen tillbaka på bloggen

Det tog tid att förstå hur jag skulle ta mig tillbaka till denna sida, som vägrade mig tillträde sedan jag skaffat ny mailadress osv. Men nu är jag här igen. Hela hösten har passerat utan en enda rad från min sida, som bådar gott och ont. Gott på så vis att detta medium inte är helt nödvändigt, dock trevligt. Ont, att jag inte uppdaterat det jag/vi gör på Tjeckiska centret eller det som händer i samband med Tjeckien i Sverige. Detta skall jag nu råda bot på, snabbt. Gå och se utställningen om Kafka och Schulz på Judiska museet i Stockolm. Det har tagit över ett år att producera och resultatet är över förväntan fint. Båda dessa giganter förtjänar denna uppmärksamhet. Nästa evenemang - tjeckisk litteraturhöst i Stockholm. SE vårt program på webben och missa inte mötet eller mötena med två av våra främsta författare idag. Så, nu är jag på rätt köl igen och vi traskar vidare.
Jo, skulle nämna att vi under sommar och höstmånaderna klarade av ett stambyte. Tack till min mamma som ställde upp att vi kunde bo hos henne. Under Stockholms broar hade det varit kallt...

Sensommar

Igår kände jag av de första kalla vindpustarna från norr. Det var inte längre de smekande, böljande varma vindarna från havet, nej, nu var det på riktigt en ändring i riktningen. Två tonårstjejer tog kanske ett sista bad i viken, smala och frusna, men glädjen lyste igenom. Betraktade mina barn som grävde gångar för vattnet och vacklande sandslott. Undrade om sanden forslats dit eller var där på naturlig väg. Tallens långa, spensliga rötter hängde i luften, lagom för barn att leka i, lagom för måsar att sitta på. Undrade hur många år än trädet skulle klamra sig fast vid strandkanten. Ett ungt par njöt av söndagspicknicken, bebisen var tyst och lydig. En flicka. Mina pojkars sista helg innan skolstarten. Känner alltid ett slags vedmod när skolan börjar. Minns mina egna ögonblick som nu blandas med mitt barns. Hans minnen skall bli lika fina som de mina?

Spring

I lördags köpte jag äntligen löparskor. Ett beslut som jag tagit i sommar - jag ska börja springa. Det är ekologiskt, jag är den som bestämmer över tiden, och ingen som betraktar mig förutom förbipasserande eller fåglar. Den publiken klarar jag av. Mina första förhoppningsvis två kilometer runt kvarteret. Kändes bra, var säkert helt röd i ansiktet när jag kom hem, men vad spelar det för roll. Klockan dock 7.30 på lördag morgon - jag träffade på en ensam själ, en man med kissnödig hund. Vi morsade på varandra, trevligt. Det var nästan uppmuntrande, som om han med sin gest uttryckte: "Så där, bra, kämpa på!" Kom till ytterdörren efter 30 minuter, och jag hade klarat den första tröskeln - att börja springa. Min hälsosamma epok har börjat och jag hoppas att den kommer att vara ett tag framöver.

Bara vara

Att kravlöst och ansvarslöst hänga i luften är omöjligt. Det händer endast när man sover, och då "vet" man ju inte om det, och kan inte riktigt njuta av det. Det finns perioder, när det börjar hopa sig runt omkring mig, då jag har tendens att bli apatisk och handlingsförlamad. Så var det inte förr, när jag var sådär i tjugoårsåldern. Då tog jag itu med allt, med sprudlande glädje och fullt optimistisk. Jag trodde att energin tilltog med åldern - inser dock att jag kan teorin men orkar inte med praktiken. Lösningen är att antingen gräva ner sig ännu djupare i sin egen förtvivlan, eller ta itu med attityden. Det brukar lösa sig när jag får vara själv i skogen en lång dag och där vräka ur mig mina känslor. Vi är alla sökare av det ultimata livet, som skall så vara varje dag, med västerlandets krav på exhibitionism och perfektionism.

Hantera känslorna med barn

Jag blir sällan upprörd, men när barn blir orättvist behandlade lider jag med dem och får lust att örfila föräldrarna. Det är oförlåtligt att behandla barn som vuxna. Blev vittne till en obehaglig incident mellan en mamma och ett av hennes tre eller fyra barn, då hon välte omkull den femåriga pojken med den stora vagnen, slet upp honom från marken och talade eller snarare, skrek, så hemskt åt honom. Kände mitt adrenalin som flödade, barnet var tyst, och led i tysthet. Mamman fortsatte med sitt skrik och sina obemästrade känslor, barnet gick tyst och sakta efter vagnen. Inget uppror, bara tyst. Och det var det som fick mina känslor att rinna över. Visste inte vad jag skulle göra, kände mig så ofattbart matt och hade bara lust att krama pojken, att be honom om förlåtelse hur vi vuxna beter oss, mot barn.

Renovering 2

Det tar aldrig slut, om man vill rensa, vill säga. Jag hittar alltid något att göra mig av med, inte för att kuna införskaffa något nytt, men för att känslan, kicken jag får, är ovärderlig. Mitt kringflackande liv, med nya uppsättningar av allt, med släpandes på allt, som en nomad, har tvingat mig till att minimalisera. Men det är inte alltid en enkel uppgift, eftersom i livet är man omgiven av vackra och inspirerande ting. som man ofta inte behöver, men som gör hemmet, ger det speciella till ens tillvaro, som en doft. Men just nu vill jag inte skaffa, utan göra mig av med, eftersom vi renoverar överallt. Det fina dammet lägger sig lätt som en hinna över allt, och överallt. Och jag blir handlingsförlamad. Då hjälper det att slänga och minimalisera, för livet blir så mycket enklare med mindre, med färre av allt.

Renovering igen

Varje gang jag kommer till Tjeckien maste jag rensa i hus och lagenheter. Borjar bli ganska trott pa detta, men det finns nog ingen chans att jag kommer undan - igen. Ar i Prag sedan i sondags, da min semester började och har sedan dess forhoppningsvis gatt ner ett kilo, eftersom jag sprungit trappa upp och trappa ner minst etthundra ganger. Daremellan har jag forsokt tillgodose de flesta av min trearige sons behov. Dar borde ytterligare ett kilo forsvinna. Jag pratar om vikt eftersom sommaren ar obarmhartig, speciellt har nere dar temperaturen kommer att stiga till + 35 grader celsius, och da menar jag i skuggan... Fyra dagar framover vantar mig denna olidliga hetta och tanken pa att blotta mig i bikini skrammer mig. Jag far hitta pa viktiga aktiviteter inomhus, som att ga igenom gamla papper och arkiv och fa bukt pa gamla fotoalbum... Glassen smakar himmelskt i hettan!

Ny regering i Tjeckien

utan kvinnor. Året är 2010. De står nästan osynliga, vid sidan om eller i bakgrunden. Man finner dem som funnits med sedan i början av nittiotalet. Det räcker inte för att det skall ske djupare förändringar på olika plan i det tjeckiska samhället. Jag måste då förlita mig till att det civila samhället är klokare än politikerna och anammar mänskliga grunder till en jämställdare befolkning. Anledningarna som nämns är svåra att acceptera och förlika sig med. Man kämpar på.

Sommar!

Det är inte så att man inte vet vad man skall skriva, utan snarare att finna tiden och att formulera det vettigt. Igår lyssnade jag på P1 och sommarprataren. Det var som om någon tog ett grepp om själen, om att höra någon prata så välformulerat och mänskligt, allt det som man söker hos en god berättare fanns där. Hellre lyssnar jag på sådant än att forcerat skriva bara för skrivandets skull. Dock tycker jag, som de flesta, om att skriva av mig ibland. Det var ju sådant vi hade dagböcker till för, med skillnaden från dagens bloggar att ingen hade tillgång, förutom några få utvalda kanske, till våra innersta tankar och önskningar. Vi fick utlopp för känsloflödet men bibehöll vår egenart. Nu har vi gjort oss av med alla tabun, och därmed även med erotik och mystik. Två begrepp som man kan finna i äldre konstart och litteratur. Ska försöka finna tid att gräva fram sådan i min bokhylla i Prag. Därtill önskar jag alla som finner vägen till Tjeckiska centret - fysiskt eller via nätet - en varm och lång sommar. Den är vi alla värda.

Öppet hus

Solen skiner och det kunde inte vara bättre... sista - nästan - evenemanget för säsongen i våra lokaler på Villagatan. Tjeckiskt öl och bröd, bakelser och filmer för de små kan man provsmaka på idag. En chans för mig att hälsa på olika bekanta under dagens lopp, de flesta dyker nog upp vid fyra-fem tiden, efter jobbet. Nu har barnen varit här... I helgen ska jag till Färgfabriken Norr, äntligen lämnar jag storstadens brus för landets hemligheter. Ser verkligen fram emot det. Lite lugnare tempo.

Kick

kan man få av mycket, ibland räcker så lite. En diskussion med personer som har något att säga om någonting, inte om någon. Det är uppfriskande och eggar till större dåd, ger kraft och näring till att hela tiden söka utmaningar. I mitt fall är det Tjeckiska centret, naturligtvis. Platsen där vi befinner oss är inte den mest optimala för ett kulturcentrum, fast läget i sig är avundsvärt om man skulle vilja bo där. Råden liksom ideerna är många, men tampas med det får man göra själv. Dock hoppas jag att våra besökare uppskattar vårt program, som har en struktur och ide, och som försöker närma en annan kultur/syn.

Installation Guma Guar

Bitska och geniala kommentarer

av Andreas Cervenka på SvD, Närlingslivsbilagan. Bättre kommentator finns inte. Det har blivit ett måste att läsa hans inlägg, har sällan läst mer pregnanta och poetiska kommentarer.

Guma Guar

var i Stockholm och uppskattades av dem som upplevde evenemanget med dem på Tjeckiska centret i lördags. Kafe 44 och Raketa var med i bilden. En grupp trevligare människor än GG får man länge leta efter. Och Alexander Peroutka och Jaw naturligtvis. Och Gregor. Tack till er alla för ett häftigt projekt.

Vad skall jag se nu?

Dags att gå på en utställning. Är deprimerad av den s.k. våren som har anlänt, eller är på infart. Hoppas vi hinner med sommaren... Snart är det ju midsommar och då blir dagarna kortare igen. Nej, jag får sluta klaga och se till att ladda batterierna med något som väcker känslor på annat sätt. Helst skulle jag dock åka till Lissabon en helg, har aldrig varit där, och det är det enda stället i världen, förutom Pago Pago, som lockar.

Valkampanjen

är i gång, inte bara i Sverige, utan även i Tjeckien. Att orda länge om dess innehåll och intellektuella höjd går ej. Till valet borde man dock gå, även om det för många känns förtvivlande svårt att välja en värdig kandidat. Den politiska kulturen har ännu mycket att lära och en mycket lång väg att gå. Undrar vilken generation som kommer att uppleva kandidater som representerar deras åsikter på ett korrekt sätt. Kanske har vi mer av direkt demokrati framför oss - där den enskilde kommer att behöva engagera sig mer lokalt, göra sin röst hörd och uttrycka sig som enskild för det allmäna goda. Men då kommer det krävas kunninga personer, utan politisk färgning, men med expertis och klara åsikter, redo att möta argument, motstånd och medhåll.

Pragmatiskt

Inser att bilderna på min blogg är nästan uteslutande på män. Det är inte så att jag väljer avsiktligt, för vi har ställt ut många kvinnor på Tjeckiska centret och haft en hel del kvinnliga föreläsare. Oavsett kön är det dock så att från att ha varit experter inom ett område - dessa kulturråd - slussas de in i en roll av marketingchefer, sponsorsökare, lobbyister, näst intill politiker... Kraften av kunskap, vetande, känslomässigt engagemang förvandlas till pragmatiskt tänkande. Eller är det kompatibelt? Men konstnären, oavsett genre, ryms inte i ett normaliserat tänkande. Skapandet kräver ett överskridande av normer och gränser - sedan måste dock produkten hitta oss, konsumenterna. Det är pragmatiskt sagt.

Slösa och spara

Ska man lappa barnens byxor eller köpa nya? Ska man tänka ekologiskt och spara material eller stötta klädesindustrin? Något säger mig att jag ska ta fram nål och tråd. När jag läser om alla finanskriser, om hur man kan gå i pension vid 53 års ålder, ha en 13 och 14 lön, så tänker jag att allt inte står riktigt rätt till i den ekonomiska sfären. Och det är naturligtvis bara toppen på isberget, det vi ser och kan läsa om. Men siffrorna blir helt orealistiska och abstrakta och man tappar begreppet helt. Nej, min treåring får ha lappade byxor ett tag till, så åtminstone jag har känslan av att ha sparat några av planetens resurser. Om det inte nyttjar någon så åtminstone min självkänsla.

Vulkankraft

Ett moln av vulkanstoft sprider sig över vår del av planeten. Vår livsplats är begränsad och bräcklig - liksom vi är. Det är inte bara pengar som styr vår bräckliga existens.

REX på Kulturhuset

Missa inte årets upplaga av den europeiska kortfilmsfestivalen REX som äger rum nu på söndag på den 18 april mellan klockan 14 och 16.30 på Kulturhuset i Stockholm. Förhoppningsvis kommer det dåliga vädret att hålla i sig för att fylla biografen med folk. Många av filmerna har erhållit priser och utmärkelser och det är ett fint tillfälle att se mycket från många olika platser under en kort tid under ett tak. Priset för biobiljetten är skamligt lågt, så det finns ingen ursäkt att inte komma!

Rosa

blir min favoritfärg i vår. Den är vacker i vilket fall som helst, men har alltför många oseriösa och underliga konnotationer. Min äldsta son blir nästan rädd när min yngre son visar en preferens för denna färg. Alltför kvinnligt och livsbejakande, vilt och galet, liksom gult och organge.

Favoritaffär och tillhåll

Det är definitivt Etnografiska museet. Jag kan inte låta bli att gå förbi utan att handla någonting för att glädja mig själv och förhoppningsvis någon mindre lottad som därmed gynnas av mitt impuls- och glädje köp. Sista trumfen är en liten tygfigur som med sina färger och design gör mig innerligt glad. Jag skall inte avslöja allt jag kommit hem med från deras lilla shop, men kan man inte åka till Kazachstan för att handla kan man åtminstone svänga förbi på museet och göra en god gärning därtill. För att inte tala om resturangen som serverar allt möjligt från världens olika hörn, ekologiskt och suveränt gott!

Oldrich Sembera

Det jag trodde var akryl var i verkligheten utskrivet på en printer. Mediet spelar egentligen ingen roll, inehållet förmedlar likväl som olja eller akryl sitt budskap. Men kanske är hastigheten på plottern en del av hemligheten. I vilket fall som helst är det något som vi inte visat tidigare. Ett samarbete med ett av de mest nydanande och främsta gallerierna i Tjeckien är ju också rätt i tiden. Olomouc är en vacker stad som präglat inte bara Oldrich Sembera och dennes konstbana. Han har blivit upptäckt hemma och vi får hoppas att även den svenske besökaren finner honom.

Synlighet

Man kan slita sig i bitar för ett projekt och så syns det ändå inte. Frustrerande? Självklart. Man satsar tid och energi på något man tror och så blir resultatet ändå inte riktigt som man tänkt sig. Å andra sidan måste man vara realistisk och inse att konkurrensen är stenhård. Sedan är det alltid "klassiska" namn som drar, eller så drar man en viss publik. För vem är intresserad av så kallad tjeckisk kultur, som naturligtvis inte finns? Det är kultur som drar, sedan får den ha vilken beteckning som helst. Det måste falla i tidsandan, så många bitar som måste falla på plats, för att det ska bli riktigt bra, eller för att man ska bli riktigt nöjd. Tills dess måste man bara jobba vidare och vidga sitt kontaktnät och se till att det man presenterar håller hög klass.

Skärtorsdagen

Idag ska jag hämta mitt barn på dagis lite tidigare, försöka vara en närvarande mamma som firar påsk som sig bör. Annars är det alltid min man som lämnar och hämtar. Delade uppgifter, bördor och glädjeämnen. Undrar hur barnet trivs, egentligen, på dagis. Undrar om han vill vara hemma och njuta - som jag skulle vilja och göra. Efter några dagars ledighet brukar jag dock börja längta tillbaka efter kollektivet, efter gruppkänslan och att göra någonting tillsammans. Hoppas han känner detsamma och att han har kompisar på dagis. Ibland skulle jag vilja krypa in i skinnet på honom och se efter att han verkligen är lycklig.

Avgång av Vaclav Havel

Imorgon är det premiär på pjäsen Avgång av Vaclav Havel på Stockholm Stadsteater. Jag har ej läst pjäsen eller sett den på tjeckiska, så det ska bli intressant att höra den svenska versionen. En vecka senare kommer pjäsen Audiens att ha premiär på samma teater. Roligt med denna Havel satsning och hoppas att det BLIR roligt.

Påsk

Det har passerat nästan en månad sedan jag sist skrev. Tiden är knapp och obarmhärtig. Förra veckan var jag i Prag, där solen sken och termometern visade 18 grader, våren har anlänt till Centraleuropa. Desto kärvare var landningen på Arlanda då jag betraktade snöfläckarna och kylan. Man får ta det som en prövning och vara tacksam för det man har. Vädret är ju inte allting här i livet, men ändock avspeglar sig vårt liv i sol och regn. Nu har vi påsken framför oss, eller står mitt i den. Vissa firar, andra knegar på, oberörda. Alla har vi vår tro. Vi stänger på fredag och måndag, vilar och ser fram emot att träffas på vernissagen den 8 april på Tjeckiska centret. Sembera kommer inte att lämna någon oberörd, säkert.

PET Tropicana

Ni som minns utställningen av PET ART på Tjeckiska centret för ett år sedan kommer säkert att uppskatta Veronika Richterovas utställning på Prags ZOO som pågår just nu. Den är vitsig, finurlig, charmig. Den ställer sina frågor men framför allt är den rolig och perfekt rent hantverskmässigt. Den passar suveränt i stämningen på den Botaniska trädgården. Tjeckiska centret fångar upp de senaste trenderna inom konsten i Tjeckien.

Gustav Mahler

Gustav Mahler, som i år föddes för 150 år sedan, är betraktad som en österrikisk tonsättare. Han föddes dock i den lilla staden Kaliště i södra Böhmen och tillbringade större delen av sin uppväxt i staden Jihlava i Mähren, båda städerna i nuvarande Tjeckien. I Kaliště kommer ett stort evenemang äga rum den 7 juli 2010 - Gustav Mahler Jubilee - en open air konsert med stjärnor som Anne Sofie von Otter och Thomas Hampson. Värt att markera i kalendern för Mahlerfantaster!

Teater

Såg pjäsen Half Past Remembered på Stockholm Stadsteater igår. Bitvis roligt, bitvis krystat. För min del var det rågat med "öst" tema, något jag rent automatiskt värjer mig mot i vissa sammanhang. Har en aversion mot det uppenbara, där det inte finns utrymme att gå på djupet. Att gräva i skrymslar och vrår av det förträngda, hemliga, hemska, härliga, dolda. Då man istället skrapar lite försiktigt, inte riktigt kan föra fram det man skulle vilja. Många ord, många gester met lite uttryck. Eller kanske tvärtom, mycket uttryck och för lite innehåll. Gick hem hungrig och lustade efter vin.

Tidningsläsande

Några i min bekantskapskrets, märk av den lite äldre generationen, har tagit ett stort beslut - att mostå internet, TV och tidning hemma. Kanske inte heller radio. Jag vet att de får oerhört mycket gjort, och det som vi kallar livspusslet berör dem, men på ett helt annat sätt. Jag har själv inte varit uppkopplad hemma /vilket lustigt uttryck!/ sedan en vecka tillbaka, och min hjärna fick sig en paus på kvällarna. Dessutom har vi nu bara de statliga tevekanalerna och jag saknar inte alls det extra utbudet av reklammassage. Våra barn hinner prata med oss och något har ändrats i kommunikationen. Men snart blir vi uppkopplade igen och försvinner nog i våra enskilda bubblor. Undrar varför jag låter medierna bita av min tid från det som jag egentligen vill göra, och som inte behöver vara något alls, kanske bara stå i fönstret och betrakta talgoxarna som förbereder sig för våren.

Vintertankar

Har grävt ner mig i konstnärstidningar och bloggar och min budget för detta år. Vet inte riktigt vilket av ovannämnda är mest intressant. Jag tar en bit i taget och ser till att bli ordentligt inspirerad på vägen. Funderar över politik och hur kulturpolitiken ska skötas för att vara så effektiv som möjligt, speciellt med tanke på det land jag representerar. När jag läser att min kollega på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm har en kulturbudget på tre miljoner kronor och åtta anställda inser jag min/vår position. Det blir svårt att agera som partner, men man måste ändå konstant beakta sin särställning och göra maximum med de medel som finns till förfogande. Annars tappar man lusten och orken, och det går inte! Detta år, med budgetnedskärningar, blir det svårt att göra stora evenemang. Men det innebär inte att det rubbas på kvaliten av det som presenteras. Originalaffischerna som just nu visas på Tjeckiska centret är unika och centrala för denna konstform. Inte många känner till att det fanns en så stark skola i forna Tjeckoslovakien inom detta område. Formgivarna var inspirerade av sina polska kollegor, där det fram till 1989 producerades över 100 000 affischer! Och idag?

Kannor och karaffer

Igår trodde jag att dagens besök på Hallwylska och Nationalmuseum skulle bota mitt kritiska konsthumör. Efter att ha sett utställningen av karaffer och kökskärl i det charmanta köket i Hallwylska palatset vet jag dock inte vad jag ska tro längre. Jasper Morrison hade inhandlat dessa ordinära kärl, vissa använder jag i köket dagligen, andra hör mer hemma i ett laboratorium i mitt tycke, på allehanda loppmarknader och sedan bett att få placera dem i palatsets kök. Om detta kallas utställning borde jag göra något annat med mitt liv, byta yrke. Jag avslutade med Rubens keruber, fortsatte till van Dyck och andra flamländska stilleben som enda stillade min törst efter innehåll.

Mat och konst

Längtar efter att få se en konstutställning i en biograf, i foajen t.ex. där jag kan ta mig ett glas vin och fundera eller betrakta livet som flödar kring mig. Undrar vad Marc Rothko egentligen hade i åtanke när han gjorde utsmyckningen till en exklusiv resturang i New York. För min del händer alltid samma sak när jag betraktar hans verk, och det är att falla i gråt. Inte riktigt upplevelsen man söker när man går ut för att äta en svindyr middag. Tavlorna togs ner. Jag får gå på galleri för att se tavlor och längtar tillbaka till mina studieår då allt var möjligt, allt!

Alternativ

Tänkte häromdagen att det vore roligt att se konst i en filmsal, i entren t.ex. där man kan ta sig ett glas vin och fundera. Undrar vad Marc Rothko egengligen tänkte när han gjorde utsmyckningen till en resturang i New York. Mina känslor framför hans tavlor är alltid av ett mycket dramatiskt slag, dvs. jag faller i gråt. Det var nog det han hade i åtanke. När man är ute och äter en svindyr middag är det nog inte vad man har tänkt sig.

Konstmässor

Usch. Jag vet inte om det är mitt humör i vintersäsongen eller att jag har varit för länge i en miljö. Jag tror inte att jag ska orka tycka något på min blogg om både Supermarket, där Tjeckien representerades av ett konsnärsdrivet galleri am 180 collective, och Market. Det bästa är att lägga kommentarerna åt sidan, och istället gå på Nationalmuseum. Längtar att se något som inte behöver kommenteras.

Nystart

Trött på alla bloggar och oväsen i största allmänhet. Har försökt koncentrera mig på jobb, barn och resten av familjen. Och då och då på mig själv. Visst finns det intressanta kommentarer kring alla möjliga sorters ämnen, och då har det känts överflödigt med mina egna bidrag. Jag vill inte skriva för mig själv. Då känns det ärligare att spara på tankarna och ge ut en klok eller rolig eller smart bok - någon gång, istället. Så det är därför jag inte har skrivit på så länge. Kanske får jag en ny impuls nu, med det nya året fortfarande på ingång. Det är ju bara februari och det snöar så härligt ute.