Släng teven!

Det ska jag nog göra i slutet av året, för det finns ingenting, eller nästan ingenting att titta på. Jag är urled på alla serier om honom och henne och dom och deras - livet utanför min dörr väntar på att upptäskas och levas. Men grannarna hinner man inte bjuda hem på en kopp te. Ha! Så nu blir det lugnt hemma, utan alla hemska tecknade serier som mina barn följer och som man måste ha ett speciellt science fiction sinne för att kunna följa. Undrar hur det ska gå...

Lite tid mycket att göra

Ungefär så kan jag konstatera att den sista månaden har varit. Vi har slutspurtat på jobbet med de sista evenemangen för hösten på Tjeckiska centret, varav det största den 17 november. Järnridån känns rostig idag, efter tjugo år är det mycket vatten som runnit under alla broar. Vissa strävar efter att inte glömma, har det som ett kall, en nödvändighet för de följande generationerna. Så känns det dock ofta inte för kommunismens offer, de är trötta av sin egen historia, eller vill leva ett nytt liv under nya förhållanden. Och det är ju det som sker idag, på gott och ont.
Vi har gjort en del evenemang med Polska och Rumänska institutet i Stockholm och det är alltid lika roligt och givande och sporrar till nya utmaningar. Det är alltid intressant att se hur likasinnade jobbar, vilka mål och förutsättningar de har. Man måste jämföra sig själv med andra hela tiden, för att se om man har kommit dit man vill eller längre eller kortare på vägen. På så vis är konkurrens eller stimulans viktiga för att göra framsteg. Fastän det är så mycket jag vill åstadkomma är det samtidigt viktigt att stanna till ibland och se sig om, och se att man faktiskt har åstadkommit oerhört mycket. Att göra denna paus, ta ett andetag och ta in allt det man har gjort under det gångna året.