Sista kommentaren

är nu på denna blogg, sedan är det slut! Men ni kan följa mig på min nya blogg: luciestockholm.blogspot.com

Kinoautomat

Äntligen har vi lyckats med att få hit filmen Kinoautomat. Det är värt att se filmen som blivit något av en kultfilm för filmälskare. Vissa filmer borde man se av utbildningskäl,för att ha en referens, men även för upplevelsens skull. Tre personer kommer från Prag bara för att kunna visa filmen. Och BioRio har varit en underbar vägledare och puffat på och aldrig svikit. Nu får vi se till att så många som möjligt kommer att se den också.

Aktuell med allt

Läste häromdagen att man måste exponera sig på webben för att vara intressant. Utan denna exponering liksom finns man inte. Jag är naturligtvis medveten om att det är så, samtidigt tycker jag att det är ointressant att vara tillgänglig permanent - för vem då? Alla har vi ju en historia som vi går och bär på och som ökar i vikt allteftersom åren går. Är just min så intressant? Den blir det när den kan förmedlas och omvandlas genom en konstnärlig form. Marc Rothko blir ett geni genom sina tavlor. Hans liv intresserar mig egentligen föga om än alls. Det är känslan han förmedlar jag vill åt. Och när jag skriver blir jag naturligtvis medveten om hur svårt det är att uttrycka sig så som jag skulle vilja. Att det inte skall låta banalt och för enkelt för att gestalta livets komplexitet. Så jag skriver mindre och lever mer. Men skall skriva lite mer, för att det är en bra träning, om inte annat!

Nytt år!

Det skall bli spännande att se vad det för med sig. För tillfället ser det ut att bli mycket rikt på olika evenemang, både i jobbet och på det personliga planet. Tur att barnen växer och blir klokare, då kan de stötta mig med sina vänliga ord och kramar.

Äntligen tillbaka på bloggen

Det tog tid att förstå hur jag skulle ta mig tillbaka till denna sida, som vägrade mig tillträde sedan jag skaffat ny mailadress osv. Men nu är jag här igen. Hela hösten har passerat utan en enda rad från min sida, som bådar gott och ont. Gott på så vis att detta medium inte är helt nödvändigt, dock trevligt. Ont, att jag inte uppdaterat det jag/vi gör på Tjeckiska centret eller det som händer i samband med Tjeckien i Sverige. Detta skall jag nu råda bot på, snabbt. Gå och se utställningen om Kafka och Schulz på Judiska museet i Stockolm. Det har tagit över ett år att producera och resultatet är över förväntan fint. Båda dessa giganter förtjänar denna uppmärksamhet. Nästa evenemang - tjeckisk litteraturhöst i Stockholm. SE vårt program på webben och missa inte mötet eller mötena med två av våra främsta författare idag. Så, nu är jag på rätt köl igen och vi traskar vidare.
Jo, skulle nämna att vi under sommar och höstmånaderna klarade av ett stambyte. Tack till min mamma som ställde upp att vi kunde bo hos henne. Under Stockholms broar hade det varit kallt...

Sensommar

Igår kände jag av de första kalla vindpustarna från norr. Det var inte längre de smekande, böljande varma vindarna från havet, nej, nu var det på riktigt en ändring i riktningen. Två tonårstjejer tog kanske ett sista bad i viken, smala och frusna, men glädjen lyste igenom. Betraktade mina barn som grävde gångar för vattnet och vacklande sandslott. Undrade om sanden forslats dit eller var där på naturlig väg. Tallens långa, spensliga rötter hängde i luften, lagom för barn att leka i, lagom för måsar att sitta på. Undrade hur många år än trädet skulle klamra sig fast vid strandkanten. Ett ungt par njöt av söndagspicknicken, bebisen var tyst och lydig. En flicka. Mina pojkars sista helg innan skolstarten. Känner alltid ett slags vedmod när skolan börjar. Minns mina egna ögonblick som nu blandas med mitt barns. Hans minnen skall bli lika fina som de mina?

Spring

I lördags köpte jag äntligen löparskor. Ett beslut som jag tagit i sommar - jag ska börja springa. Det är ekologiskt, jag är den som bestämmer över tiden, och ingen som betraktar mig förutom förbipasserande eller fåglar. Den publiken klarar jag av. Mina första förhoppningsvis två kilometer runt kvarteret. Kändes bra, var säkert helt röd i ansiktet när jag kom hem, men vad spelar det för roll. Klockan dock 7.30 på lördag morgon - jag träffade på en ensam själ, en man med kissnödig hund. Vi morsade på varandra, trevligt. Det var nästan uppmuntrande, som om han med sin gest uttryckte: "Så där, bra, kämpa på!" Kom till ytterdörren efter 30 minuter, och jag hade klarat den första tröskeln - att börja springa. Min hälsosamma epok har börjat och jag hoppas att den kommer att vara ett tag framöver.