Arkitektur och perfektion

Sista sommardagen inträffade den 28 september 2009. Jag skulle in till jobbet när jag insåg att det var nationaldag i Tjeckien, den helige Wenseslas dag, en ledig dag. Jag kunde med rent samvete njuta av ett varmt och höstdoftande Östermalm, alleen på Valhallavägen där jag så gärna skulle se spårvagnar skrida förbi och vända vid Ladugårdsgärdets början. I dessa trakter befinner sig det Italienska kulturinstitutet, en arkitektonisk pärla från femtiotalet, en epok jag gillar starkt. Den fyller mig med en sorts bitterljuv längtan efter enkelhet och ett problemfritt liv utan tekniska förnödenheter. Raka linjer, diagonaler, mycket ljus och en stram estetik men samtidigt en stor formglädje. Arkitekten av kulturhuset är Gio Ponti, en legend av Italiens arkitekter i efterkrigstiden. Pirelliskrapan i Milano är bl. a. hans verk. Vad som gör mig nästan tårögd när jag är på besök på Italienska kulturinsitutet är att allt finns kvar från 50-talet, alla möbler, tidsenliga detaljer som dörrhandtag och draperier. Samtidigt som det kan bli lätt nostalgiskt är det ändå så modernt. Eftersom hantverket och ideen bakom allt är perfekta blir helheten underbar, idag och imorgon. På frågan, "Söker du det nya eller perfektion?" svarade Gio Ponti: "Perfektion är alltid nytt."