Formulation

Det gäller att hänga med, att vara i mittpunkten hela tiden. Jag vet att dagen har så många timmar men skulle önska att jag kunde klämma in mer i huvudet ibland och att informationen framför allt skulle stanna där. Det är där alla tidningar och böcker bl.a. spelar sin viktiga roll. Jag kan läsa samma text om och om igen och alltid upptäcka något nytt, det jag glömt sen sist. Då känns det bättre för mitt drabbade intellekt att sätta sig ner och rita någonting, det blir evigt omedelbart och glädjer både mig och mina barn. De är inga kritiker men förtjusta iakttagare. Och under tiden som jag ritar funderar jag över t.ex. en utrikesministers blogg och vad jag får ut av att läsa den. Att vara i skeendets mitt?

Ockupation - varför minnas?

På grund av Tjeckoslovlakiens ockupation förändrades mitt liv. Jag var visserligen bara fem år och kunde naturligtvis inte ana konsekvenserna, men förstod även i mitt barnasinne att någonting höll på att ske som skulle förändra min invanda existens. Jag kan dock inte ens närma mig de öden som många barn idag upplever, med krigsbilder och andra fasor i sina huvuden och själar som de måste bära med sig och bearbeta. Jag var och är en lyckligt lottad människa. Sverige tog emot oss och jag har blivit en del av Sverige liksom Sverige har blivit en del av mig. Denna dag försöker jag dock alltid hedra, eftersom den ändrade livet inte bara på en generation. Från en politisk vinkel har det har sagts och skrivits mycket om invasionen av Tjeckoslovakien. Med nästa generation kommer den att vara glömd och en mening blott i en historiebok. Nu är det 1989 som gäller, ett annat datum som ändrat världens gång. Lyckligt lottad är väl den som inte behöver erfara alla dessa historiska vägskäl, eller?

Säsongstart

Åter en vecka har passerat nästan obemärkt. Det har varit en relativt lugn period utvändigt, men inombords har jag lett många strider. Jag har planerat en hel del intressanta evenemang för Tjeckiska centret, och man kan bara hoppas att publiken kommer att infinna sig och bli engagerad. Liksom dagarna flyter förbi har tjugo år passerat sedan järnridåns fall. Jag minns hur jag förklarade för mina vänner i USA att det verkligen fanns en verklig gräns mellan öst och väst, markerad med elstängsel, minfält, vakttorn, hundar, militär ... De trodde att jag hittade på. Och lika lite trodde jag att öst och väst skulle förenas, och att jag skulle få tala tjeckiska och höra tjeckiska på tjeckisk mark. Det är lite av den personliga biten. Sedan kan man ju diskutera länge huruvida tjugo år är lite eller mycket för utvecklingen av ett land, sedan alltid i mitten av Europa, men med en kortvarig demokratisk utveckling under mellankrigstiden. Tjugo år då också. Det behövs en kontinuitet för att en finslipad utveckling ska kunna äga rum. Vi får hoppas att den har kommit för att stanna.

Dags igen

Jag har tagit en paus från skrivandet, fastän lusten fanns där. Dock saknades tillräkligt med vilja och tillgång till dator, båda delar lika mycket. Ledighet ska dock tillägnas vila och kanske även fysiskt arbete, vilket var mitt fall. Det positiva med detta är att man kommer i form, så att säga gratis, och samtidigt får man mycket gjort (om man t.ex. röjer på landet, både in-och utvändigt) och man kommer definitivt på andra tankar. Med andra ord har jag tagit en välbehövlig paus från allt som har med jobbet att göra, men kulturen har varit närvarande. Befinner man sig i Prag och södra Böhmen t.ex., är man omringad av en osinande källa av inspiration och frågor med eller utan svar. En stor del av min semester tillbringade jag i kurorten Bechyne, där jag kunde glädjas åt att så mycket förändrats, reparerats och rekonstruerats. Tjugo år har gått sedan Berlinmurens fall och en ny generation omärkt av den den totalitära tiden har växt fram. En hel del av Tjeckiska centrets evenemang kommer att fokusera på just detta historiska datum, det är väl värt att betonas.