Musikinslag

Solen har gjort sitt idag, jag är utmattad. Och samma kväll, efter att ha läst hela veckans kulturbilagor både från DN och SvD, är jag snäppet mer utmattad. Jag har den dåliga vanan att vilja läsa allt, eftersom jag borde, när det nu är det område jag arbetar med. Samtidig inser jag att det vore bättre att läsa en bra bok än recensioner, men boken finns inte tillhands i mitt bibliotek hemma, så då vinner tidningen. Och där finner jag stolt flera annonser till Stockholm Early Music Festival som pågår den 3 -7 juni 2009.
Tjeckiska centret har bidragit till konserten den 4 juni kl.18 i Finska kyrkan i Gamla Stan, då den åttamannade vokala ensemblen Schola Gregoriana Pragensis tar över kyrkorummet. Som namnet antyder handlar det om gregoriansk sång. Jag manar er att ta detta tillfälle att lyssna till en av de främsta tolkarna av denna genre i Europa och något av det vackraste inom medeltida sakral musik. Borde tilläggas för att höja attraktionsnivån är att ensemblens ledare är David Eben, son till den berömde tjeckiske tonsättaren Petr Eben, samt medlem i de tre Eben brödernas sånggrupp "Bröderna Eben" (fritt översatt). Se mer på http://www.semf.se/ och http://www.gregoriana.cz/

Minns du...

För trettiosju år sedan, på en skolgård i Enskede, mötte jag mina bästa vänner. De är fortfarande mina bästa vänner. Vi delar på vardagens glädjeämnen och bekymmer, diskuterar barn och män, jobb och ibland även semester. Kvinnor har förmågan att dela med sig av sitt liv till andra kvinnor. Vi är inte rädda att bli bedömda när vi talar med varandra, eftersom vi sällan dömer det vi hör. Ofta bär vi på samma problem men i olika skepnad, det är en variation på detsamma, med skiftande melodi och tonart. Vi gråter ut och vaknar med insikt följande morgon. Nu är det väl så att de inte är talrika, dessa bästa vänner. Man kan räkna dem på en hands fingrar. För min del är de två. Att ha dem nära inpå efter 22 års flackande världen runt är en välsignelse.

Griseknoen

Man ska engagera sig, det har jag lärt mig och det försöker jag göra. Bilder har en sådan enorm kraft att man skäms för sig själv ibland och de känslor de väcker. Att man inte visste. Nu gäller det fläskkött. Det är en produkt jag undvikit av just de skäl som det skrivs och talas om i media i dessa dagar. Det räcker att man öppnar paketet och man vet att här finns ingen glad gris som kommer att glädja mig. Det är varelser som lever och lider, inga massproducerade objekt. Emil i Lönneberga hade en grisekno att kela med. Man kan inte äta en sådan filur. Men man kan frossa i filmen När seklet var kort av Jiri Menzel från 1981. Där finns lyckliga grisar, ända till sista andetaget.

Hur personlig?

Att hänga ut sig själv på bloggen, twitter, facebook eller webben och allt annat som finns där ute är inte så enkelt. Man vill dela med sig men inte för mycket. Så där lagom så att det håller läsaren intresserad en stund. Tempot är konstant högt och vi har vant oss vid att det ska vara så. Det mest fartfyllda och hektiska i mitt liv var dock inte jobbet med president Vaclav Havel och alla statsbesök och statsresor - fast då var man ju lite yngre och frossade i sömnlösa nätter och ändlösa dagar - utan småbarnsåldern fram till två år. Vi har precis passerat den gränsen och jag kan, eller får, sitta och läsa en sida ur en bok eller två sidor i tidningen. Eller skriva en blogg.

Mail för papper

Med en liten suck av saknad tar Tjeckiska centret avsked av sitt tryckta program. Det ni har hemma nu är det sista, en relik av en gången tid. Och som jag skrev där, skriver jag även här, och ber er att ni registrerar er på Tjeckiska centret hos min assistent Lucia Macikova eller via mail ccstockholm@czech.cz. Våra utskick kommer hädanefter att ske på elektroniskt vis, så vill ni vara säkra på att vara informerade om det som sker hos oss och av oss - registrera er NU!

Maj sköna maj

Maj månad är den jag älskar mest. Grönskan gör ont i ögonen, hjärtat och själen jublar, solen biter i skinnet och stockholmare kör som om de aldrig suttit i en bil förut. Min man påstår att det är just våren och värmen som gör folk exalterade, lite ur led. Vi tappar besinningen. Vi tappar kontrollen. Naturen tar över. Känslorna tar över. Därför, och inte bara därför naturligtvis, borde vi cykla allihopa. Det har jag börjat göra.

Petflaskor och konst

Vi har en fantastisk utställning på Tjeckiska centret som pågår till slutet av juni. Konst av petflaskor av Veronika Richterova som säger sig tillhöra generationen konstnärer som fortfarande kan och förstår hantera olika material. Hon jobbar med petflaskan som objekt sedan fem år tillbaka. På varje ny plats hon befinner sig samlar hon petflaskor med sig hem och gör nya alster. I sitt arbete får hon hjälp av sin man Michal Cihlar som har gjort den omissgänkänliga konstnärliga grafiska layouten för Prags ZOO.

Utställningslokalen rymmer endast en fraktion av hennes verk, vill man se mer får man åka till Tjeckien i sommar.