Att hänga ut sig själv på bloggen, twitter, facebook eller webben och allt annat som finns där ute är inte så enkelt. Man vill dela med sig men inte för mycket. Så där lagom så att det håller läsaren intresserad en stund. Tempot är konstant högt och vi har vant oss vid att det ska vara så. Det mest fartfyllda och hektiska i mitt liv var dock inte jobbet med president Vaclav Havel och alla statsbesök och statsresor - fast då var man ju lite yngre och frossade i sömnlösa nätter och ändlösa dagar - utan småbarnsåldern fram till två år. Vi har precis passerat den gränsen och jag kan, eller får, sitta och läsa en sida ur en bok eller två sidor i tidningen. Eller skriva en blogg.
Žádné komentáře:
Okomentovat