Sensommar

Igår kände jag av de första kalla vindpustarna från norr. Det var inte längre de smekande, böljande varma vindarna från havet, nej, nu var det på riktigt en ändring i riktningen. Två tonårstjejer tog kanske ett sista bad i viken, smala och frusna, men glädjen lyste igenom. Betraktade mina barn som grävde gångar för vattnet och vacklande sandslott. Undrade om sanden forslats dit eller var där på naturlig väg. Tallens långa, spensliga rötter hängde i luften, lagom för barn att leka i, lagom för måsar att sitta på. Undrade hur många år än trädet skulle klamra sig fast vid strandkanten. Ett ungt par njöt av söndagspicknicken, bebisen var tyst och lydig. En flicka. Mina pojkars sista helg innan skolstarten. Känner alltid ett slags vedmod när skolan börjar. Minns mina egna ögonblick som nu blandas med mitt barns. Hans minnen skall bli lika fina som de mina?